diagnosPTSD

Dagarna går på utan att man kan göra något åt det. Man kan skapa minnen och se tillbaka, det brukar jag göra med jämna mellanrum...se tillbaka. Mina minnen är ju trots allt mitt liv, vad som format mig. Framtiden, den har jag framför mig. Jag har många minnen att skapa i den, sånt jag kan sitta och se tillbaka på om 20 år och tänka "Vad jag har vart med om mycket. Vilka minnen jag skaffat mig". Därför räknas varje dag, här och nu, i morgon. Om jag sätter mig själv i focus, utan att för den skull vara egoistisk, då kan jag ta tillvara på tiden på rätt sätt...och sannerligen mår mina nära och kära, bekanta, min omgivning bättre av att jag mår bra. Det smittar av sig =)

OJOJOJ...hur kul var det inte hos mina fantastiska grannar då! Fuller och glada dansade de till Bob Marley och rocklåtar så det dönade i hela stugan!
Halv elva ringde sonen och ville ha hämtning. Han hade tydligen mött en del (h... ho.....) som sprayat ner jackan, så han var arg som ett bi och jag ännu argare. När man är arg och ska åka bil och ta sig fram fort, så bådar det aldrig gott! Strax här utanför var det polispådrag. Jag körde strax över sjuttio på femtioväg och höll ärligt och sannt på att köra över den stackars polis som stod och riktade en stor röd lampa mot mig!! Shit, vad säger man? "Har du bråttom" frågade han? "mm, det har jag faktiskt och jag är arg" svarade jag! Han ville givetvis se körkortet och tog fram blåsmakapären. Jag klarade mig undan fina böter i alla fall * pustar ut * Ibland ska man ha tur! 150 meter därifrån stod en Pikébuss och fler poliser...där fick jag i alla fall köra förbi och hastigheten hade jag inte hunnit få upp =)

Nä, nu är det dax att tända brasan, luta sig tillbaka och vara fantastiskt glad över denna dag!

Till dig:
Energikram!

Lite mycket tankar och känslor nu...

I går hade jag en fantastiskt rolig kväll i goda vänners glada lag. Något jag gör alldeles för sällan nu för tiden, men det ska bli ändring på det från och med nu. Jag mår inte bra om den sociala biten inte får hänga med i svängarna. I kväll, efter att jag skjutsat sonen till stan på svir, då går jag över till grannarna och roar mig =)


* skrattar * hmm...nu knackade det på fönstret här och en av grannarna ropar "slit dig från facebook och kom över nu"!  Kanske det är dax. Jag ska bara, som alfons åberg brukar säga...jag ska bara!


Till dig:
Omställningar är inte alltid det lättaste, men kanske nödvändiga för att hitta sig själv igen!
Du klarar det, det vet jag <3

Ha en trevlig Lördagskväll!

...sitter och väntar på att allt damm ska segla ut genom fönstret i sovrummet. Sen är det dax att lägga golv=)

Oj så längen sedan, jag hade nästan glömt bort bloggen.

Hej igen förresten =)

Om ni visste vad jag lärt mig under den här tiden, lyckligare än någonsin...det är jag det ;)
Allt behöver inte vara tipp topp för att man ska må bra, man behöver bara titta sig omkring så finns det där.
Man blir klokare med åren, det stämmer nog...kanske inte hos alla, men i genomsnitt? Man lär sig en massa varje dag och jag har levat i...hmm...365*36 plus minus någon vecka eller så...13140, jisses vad jag har dagar som jag lärt mig på *skrattar*

Hur många dagar är du? Kanske vi ska ställa den frågan istället för hur många år är du?

Till dig:
(Det betyder att du mår bra...det gör mig lycklig):

Idag är en fantastisk dag!

Solen skiner med ett leende och värmer in i själen, så jag har denna morgon flyttat ut på balkongen.
Där sitter jag med min latte, en stor mugg som jag visserligen får fylla på eftersom jag hinkar den sk drycken!
Ett block har jag också i knät och en blyertspenna. Sonen var vänlig att låna ut stt bästa sudd, för det kan behövas. En väninna till mig ska till Gotland under medeltidaveckan, där hon ska närvara vid ett bröllop. Så nu sitter jag och skissar på olika klänningar...underbart vackra klänningar de hade på den tiden!
Till vänster om mig har jag havet och när jag tittar rakt fram har jag de gamla röda sjöbodarna. Kan det bli bättre? Underbara morgon!


Jag önskar er alla en TOPPEN DAG!

<3

Idag var det en jobbig dag, men på något sätt ändå så berikande.
Ja, jag har ju lärt mig hur man fäller ner ryggstödet på den gröna fåtöljen och insett att det faktisk GÅR att göra det. Nu sitter jag som om jag vore gjuten i den :)

Vi pratade om "den lilla flickan"...hon jag har på foto hemma. Vilken koppling har jag till henne idag och vad känner jag när jag ser henne framför mig...absolut INGENTING! Vem är hon, vad kände hon, vem var hon? Jag har ingen aning och det gör mig frustrerande. Men jag ska ta reda på det, jag ska lära känna henne...

Har jag någon tid i livet, där jag kan gå tillbaka och hitta lugnet, värmen, lyckan inombords? Jo, det har jag minsann * nickar stolt och med ett leende * Jag minns när jag går tilbaka, när jag gick på gymnasiet i söderhamn. Jag minns med värme mina vänner, min syster, mina jobb, Mange, den soliga dagen på stranden när jag tillsammans med Manges syster och hennes son badade, skrattade...bara va. Den tiden tar jag ofta fram och minns, den är värdefull.

Har DU som läser några riktigt underbara minnen, sånna minnen som gjort fospår som aldrig suddats ut, minnen ni ler av lycka och värme när ni tänker tillbaka?

Ljuva Minnen är viktiga att bevara <3

På jobbet, innan jag blev sjukskriven...
Jag jobbade som säljare på ett företag, där vi vände oss till företagare. Nu är det hög tid att snart gå tillbaka och idag i den gröna stolen var samtalet just det. HUR kommer det att gå? Kommer jag att kunna sälja lika mycket som jag gjorde tidigare? Har de/jag samma förväntningar på mig som då? När jag sålde bra, blev det en slags berusning. Jag ville ha den berusningen helst varje dag, därför ansträngde jag mig mer och mer för varje dag...lite till kan jag, bara lite till och lite till ändå. Den berusningen var total för mig!
Han i den gröna skinnfåtöljen frågade mig också om det fanns någon jag saknade där och hur de ser på mig. Han vred och vände på allt och jag satt och funderade...jag saknar bara EN person från mitt jobb, EN person som jag ärligt kan säga i alla fall. Resten...visst, till en liten del, jag saknar det vi hade tillsammans DÅ. Jag vet inte om min chef läser inne på den här sidan, det känns lite konstigt att skriva om mitt jobb här, lite som att gå bakom ryggen på någon, men ingen vet vem jag är och jag har lovat mig själv att vara fullt ärlig i vad JAG känner, mot mig själv...utan att försköna!
Intriger finns det säkerligen på alla jobb, men en del intriger här, känndes så mycket inom mig själv och det är något JAG inte mår bra av...det är EN del, inte många!
Jag har hört att det är likadant fortfarande med den delen och det gör mig lite ledsen.
Jag har en fantastiskt bra chef på mitt jobb, jag tror inte det finns många chefer som är så engagerade, HAN saknar jag och det grundar jag på EN sak:
Min terapeut frågade mig om hur jag tror att DE ser mig på jobbet och jag svarade: "jag tror inte att de ser mig som person, bara det jag gör"...sen tänkte jag på det ett tag och kom fram till att min chef faktiskt är den som sett MIG som person OCH det jag tillfört till företaget. DET är MIN känsla när jag tänker tillbaka på hur det var tidigare. Jag vantrivdes inte, tvärtom...men ibland blev intrigerna för mycket! Inte ens det var jag ärlig i då, inte till fullo i alla fall. Jag hade svårt att få någon annan att stå i dålig dager...vi var ju trots allt kollegor!

En sak till som jag tänkt på idag, som inte alls har med jobbet att göra...
"Den hör inte av sig till mig, så varför ska jag höra av mig till den?"
Har man någon i sitt liv och vill ha den kvar, varför ska man då sjunka lika lågt i den del man inte själv gillar?
Man får ibland acceptera situationer som de är, utan att ta åt sig personligen och "ge igen"
Det andra alternativet är att man tar sig en titt på hur man själv vill ha det. Prata med den personen, säg hur du känner, istället för att gå och tjura och göra samma sak tillbaka. Det straffar bara dig själv i längden!

Annars då...
Jo, det är påsk och haren har varit här med ägg till barnen. Ett av dem blev så väl gömt att risken är stor att hela huset kommer att vändas upp och ner på, men det är det värt efter några års tjatande om att jag inte kan gömma ägg tillräkligt bra ;) Vi får se hur det går!

TREVLIG PÅSK TILL ER ALLA!

...sitter här vid bordet, tittar ut över ett disigt och grått hudiksvall. Hamnen utanför kommer frammåt, inte alldeles för långt bort, vara fylld av vackra båtar i olika storlekar. Träden kommer snart att knoppas och löven spricka ut i full blom. Fiken och restaurangerna kommer att flytta ut på trottoaren och möjligheten att gå utanför dörren utan jacka och halsduk är snart här! Ljuvligt!

Men idag har det snöat...och dagen är verkligen grå och tråkig!

Nedanför mig, på golvet här i vardagsrummet, sitter min son och hans kompis. De leker med något som heter Bakugan. Runda figurer som kan vecklas ut till stridsmonster av alla dess slag.
I rummet längst bort, är min tonåring. Han är rejält förkyld och jag klarade med mycket övertalning få honom att stanna hemma från plugget. Visst blir han putt på mig när jag lyckas få som jag vill i den frågan, men i morgon bär det av till hälsocentralen för hans del!

I den gröna skinnfåtöljen gick tiden alldeles för fort idag. Vi pratade om HAN, herr ...urk! Vi pratade om hur jag ska förhålla mig till allt han tutar i sonen, medlar och ljuger utan att ens förstå med ett aningens uns att pojken mår dåligt av det. Om vi hittade ett förhållningssätt? Nej...
Jag har otroligt svårt för föräldrar som låter barnen komma i kläm och framför allt medvetet. Föräldrar som inte ser sina barn och som....ååhhhh...näe, vi ska inte gå in på det. Om vi bara visste vad vi kan lära av våra barn genom att lyssna på dem och se dem!

Ha en fantastisk torsdagskväll!

Vad kan jag göra något åt och vad kan jag inte göra något åt?

Idag, skönt tillbaka lutad i den mörkgröna skinnfåtöljen, fick jag fundera på mina krav. Jag har enorma krav på mig själv, men att se vad jag kan påverka och inte är inte lätt alla gånger.

Dagens krav:
Min mormor är sjuk, inte gammal egentligen, men tillräkligt allvarligt för att inte veta hur längen det kommer att gå innan hon kanske lämnar oss. Min lillasyster har fått borelia och bor utomlands, hennes lilla ettåriga dotter är även hon sjuk i feber och förkylning. Min mamma jobbar heltid och kommer inte hem förrens sena kvällar. Hon slits mellan mormors tillstånd och min systers tillstånd, ja även mitt såklart. Dessa fyra underbara personer är min familj, vilket för mig blir känslosamt när jag vill att de ska må bra.

Vad kan jag påverka?

Jag kan inte påverka min mormors tillstånd. Den känns jobbig, men jag kan inte påverka den.
Min systers tillstånd är inte heller något jag kan påverka, inte mer än att finnas där och låta henne veta att jag tänker på henne och min underbara systerdotter.
Vad kan jag påverka gällande min mamma? Jag kan inte ta över hennes jobb hur mycket jag än skulle vilja. Jag kan inte ta över hennes mamma roll, även om jag för en stund skulle vilja, inte heller kan jag ta över hennes dotter roll.

Vad kan jag då göra?

Det jag KAN påverka och göra utifrån mig, är att ge min lillasyster möjligheten att komma hem i någon vecka...OM hon själv vill. Genom det, ge henne möjligheten att träffa mormor, få lite avlastning med dottern från människor som hon vet älskar henne, ge mamma möjligheten i att slippa slitas mellan alla delar. Därav även underlätta för mig själv. Den delen kan jag påverka. VILL hon komma hem ett tag, kan jag ge henne en biljett hem...DEN delen är påverkbar! Det andra kan jag inte göra något åt...

...självutplåning! Gud så jag har funderat över just det ordet. I mitt fall innebär det att jag har en bestraffning gentemot mig själv, jag är inte värd att få ha det bra och då blir det genom mitt agerande en slags självutplåning!
Jag tar inga tabletter mot min värk och ångest, jag har längen skyllt det på att jag är rädd att bli beroende...som min far. Det är lätt att skylla på något som man kan förstå, något man kan se framför sig. Min läkare har kämpat för att hitta tabletter som passar mina krav. Inte beroendeframkallande och inget som går upp i hjärnan och gör mig påverkad av något slag. Nu har hon hittat en...men jag tar den inte i alla fall! Här blev det ganska tydligt att jag inte kunde skylla på min far längre, jag blev ställd i ett hörn och visste inte vad jag skulle ta till för ursäkt för att slippa ta dem. Det kändes ganska frustrerande att behöva ställa frågan till sig själv..."Jaha, varför inte nu då?" Rent, enkelt, kort och gott, så var jag inte värd dem, värd att må bättre. Jag ska plågas. Varför kan jag inte förstå, men något är det ju? Ganska dumt eller hur?

Jag vet ju de som skär sig, svälter sig. Där kan jag förstå att något inte står rätt till, att de gör det för att bestraffa sig på något sätt, att de mår dåligt. Men kan jag förlika mig med att det här kan vara liknande? Ja, jo, visst är det så, men vart kommer det ifrån?

Ibland kan jag tycka att terapi kan försämra, men i mitt fall, så måste jag medge att det är till det bättre. Jag behöver komma förbi och hitta ett leende åt mina små troll som sitter så arga inombords.

 

Idag skiner solen och allt känns fantastiskt underbart av allt ljus...

...den mökgröna fåtöljen, jag kan för mitt liv inte begripa varför man har fåtöljer i skinn??!! Visst, det är snyggt, men det är kallt och hårt. Jag vill ha en mjuk, fluffig fåtölj och helst en kudde också...bara för trygghetens skull
* skrattar * men man kan i alla fall tippa dem bakåt genom att trycka på en knapp under högra armstödet, (vilket jag fick reda på förra gången jag var där)! Jag har under snart två års tid funderat över HUR det kan komma sig att HAN kan sitta lutad i sin och inte jag. Ne, jag har inte frågat...jag har bara funderat. Tänkte väl att det kanske hörde till :)

Nåväl, då kom vi fram till värdet. Värdet av att låta saker och ting ta över ens liv, hur stor plats ska de få ta och hur mycket påverkar det min vardag?
Mitt X har saker som är mina, sånt han vägrar lämna tillbaka. Sakerna har ett värde för mig, eftersom de är arvgods (mycket av det). Efter min farmor har jag smyckena, efter farfar har jag en stor, gammal dagbok. En massa böcker och annat...det kan man låta vara. Han använder dessa saker emot mig, på olika sätt. Han kan ta fram en liten sak och visa mig att han har den, en av de saker jag vet att han har men som han förnekar. Bara han vet att jag vet att han har dem....utan bevis. Hur mycket tar detta upp av min vardag? Ganska mycket eftersom det känns som en våldtäkt var gång han tar fram något för att bara göra mig medveten om att jag egentligen inte kan göra något, han har makten.
Har dessa saker sånt värde för mig, att det ska få ta över min vardag och få mig att må dåligt?
Jag tänkte efter längen när det gällde den här saken...längen satt jag tyst och bara funderade.
Jag kom fram till att, Nej, det har det inte! Jag tog mig därifrån, jag kom därifrån levande...DET är värdet som har betydelse. Inte mina saker.

Han som talar allt tillrätta, han satt där som vanligt i sin mörkgröna fåtölj och var som vanligt tyst. Denna hemska tystnad som får en att bara vilja lämna skalet kvar och gå därifrån. Tystnaden är i det här rummet skitjobbig rent ut sagt! Den får en att måsta tänka...

Som per automatik fastnar tankarna på händelser, inte över vilket bröd jag köpte igår eller att jag skulle ha färgat alla grå som tittar fram, utan sånt som härleds till alla gömda och glömda rum inom mig själv.

Så jag börjar:

Igår fick jag se ett foto, taget från en plats jag älskar och har barndommsminnen ifrån. Fotot var fantastiskt vackert, ett av de vackraste jag sett! Ett till foto från samma plats, den här gången taget från en bro, en höjd och där nedanför flöt vattnet fram. Det vatten jag badat i sedan jag var lill-liten.
Plötsligt fick jag enflashback, en hundradels sekund och tankarna likväl som känslorna bara välde över mig...bara för en hundradels sekund...och jag hann med att tänka så mycket, att känna så mycket!

"Lekande och skrattande står jag på bron och slänger därifrån min yngsta son i vattnet, det är som en rolig lek och vi skrattar så gott.
Plötsligt inser jag att det var högt uppifrån jag slängde i honom, vattnet var djupt och han kan inte simma. Leken blir allvar men jag såg inte faran i den förrens det var för sent, jag skulle aldrig hinna ner och rädda honom... "

-Det finns ingen sanning i det här, ingen logik. Jag skulle ju aldrig göra en sån sak, varför kommer då dessa tankar, dessa flashbacks?
-De kommer ifrån traumat, drunkningsolyckan. Du återupplever den händelsen om och om igen i din vardag, på olika sätt. Det skapar en ångest hos dig, sen får du värk.
-Men jag är rädd för att prata om det, jag vet inte vad som kan hända, jag kanske gråter, det kanske gör ont!
-Vi tar det i din takt, steg för steg...

Så vandrar den vidare den här vintern, full av snö och takras. MEN...OS, vilket fantastiskt Sverige vi har =)
Är det inte lite så trots kylan, att den liksom hör till? Pratade med en väninna igår och där hon befann sig var det 34 grader kallt! Man anpassar sig. När jag bodde uppåt i landet var vinter verkligen vinter. Snön kunde komma i början av Oktober och trettio-strecket på termometern var en ganska naturlig grad vissa dagar. Där brydde man sig inte så mycket. Det var riktiga kläder som gällde. Inget salt efter vägarna och näst intill grusfritt, så sparkföret var fantastiskt. Det brukar jag tänka tillbaka på med värme när det blir bitande kallt. Jag älskar att åka spark, men vart kan man göra det här? Man får snabba sig innan grusbilen vaknat =)

Att hitta det underbara i var sak är viktigt och även om det är kallt, så har jag en massa mys-minnen att ta fram och le åt när det gäller vintern. Så...underbara vinter, tack för allt du ger mig :)

Vad har ni för mysiga minnen av en kall vinter?

Igår var jag till min psykolog, han som talar allt till rätta. Vrider och vänder på allt jag flyr ifrån, men på ett sätt som får mig att reflektera. Jag förstår ju att jag är riktigt svår att ha och göra med när det gäller att berätta saker, så han är duktig som lyckas med det. Jag sitter där känslokall, med min fina mur och säger att allt är ok.
Efter ett tag så har han i alla fall lyckats få mig att känna, fått mig att närma mig en bit till. Då gråter jag. Tårarna strömmar ner för mina kinder och jag kämpar för att bita ihop och hålla mig sansad. Precis när jag känner att jag inte klarar mer, då slutar han och drar iväg mina tankar på något annat, lättare.

Ångest situation...
Jag står i köket och håller på med middagen, en sen middag eftersom den äldsta sonen är iväg på äventyr och kommer lite senare. Ambulansen tjuter utanför, jag springer till fönstret men ser inte åt vilket håll den åker. Paniken börjar stegra sig. Jag slänger mig på telefonen och ringer sonen.
-Jaa.
-Hej, jag ville bara höra om allt är bra och om du har kul?
-ja, jag har jättekul, jag kommer hem snart. Är maten klar?
-Den är klar om en kvart, vi syns snart då.
-japp, tja´ra.
-kram och hej.

Det är likadant varje gång!!

När man ska koppla av är det väl meningen att man ska kunna komma till ro, ha det lugnt och skönt...bara njuta?
Ett bad, det låter väl avkopplande?

Igår skulle jag ta ett bad. Jag gillar inte att bada, men är man spänd och frössen, så är det ett bra alternativ.
Fyllde upp med varmvatten, hällde i badsalt, badskum och tände ljus. Sen klev jag i!
Det var underbart skönt, men mitt hjärta började klappa, fort. Så blir det varje gång jag ska ta ett bad. Jag klev upp efter bara några minuter...det gick inte att slappna av den här gången heller!

Det här är något jag måste komma över. Allt som har med vatten att göra ger mig panik, en ångest, så här har jag något att jobba med!

Att ha PTSD är ingen enkel match. När min läkare i början ställde den diagnosen, förstod jag inte varför. Min uppfattning var att bara de som upplevt riktigt svåra saker, som barn i krig, soldater och alla de som verkligen hade varit med om något svårt, kunde få PTSD.
Det tog 2 år för mig, att verkligen förlika mig med att JAG har det, förstå att jag har det.
När jag nu här i min blogg läser om vad jag varit med om, ser jag, att jag haft en massa trauman som kan frambringa just PTSD, svåra situationer. Eftersom jag förträngt det mesta, inte velat prata om det som hänt, har åren flytit på men mina spöken har kommit ikapp. Jag är tacksam för det, jag är tacksam för den förståelse och insikt jag fått de senaste dagarn. Nu kan jag börja jobba med det!

Min terapeut har varit guld värd, ser jag nu. Det är många gånger jag funderat över vad jag gjort där. Jag har funderat över vad läkarna har missat och hittat egna "sjukdommar" som ett farligt spindelbett när jag var i Sydafrika, muskelsjukdom, virus, långdragen bältros, hjärt eller ryggfel...gud vad med prover de tagit på mig!

Mitt trauma var för åtta år sedan och under en lång tid, men PTSD behöver inte, det måste inte komma direkt. Det kan visa sig flera år efteråt.

Jag gick till en sjukgymnast under ett och ett halvt års tid, där jag kämpade med att lära mig gå, sitta och stå rätt.
Jag har min andra sjukgymnast, som "knådar" mina onda muskler och tränar när jag kan. Han går jag hos fortfarande. Dessa har hjälp mig otroligt mycket som en del av min rehabilitering.
Spikmatta, det började jag med för bara några veckor sedan och den är toppen, den rekommenderar jag varmt!

Man måste testa sig fram, se vad som är rätt för just dig, då i samband med terapi såklart!

Jag har en till del, som kom i min väg för ca ett år sedan. Den delen heter Olof Röhlander. Han är mental coach och mental styrketränare. Jag fick en skiva av hans mamma som jag lyssnar på med jämna mellanrum. Där har jag fått mina AHA upplevelser och den gör min vardag så mycket enklare! Hans skiva "PEPTALK" är fantastisk!
Ni hittar den på hans hemsida www.upphopp.se

jag bor i en lägenhet, jag och mina barn. Lägenheten ligger väldigt högt upp och jag känner igen mig, det är en blandning av alla de lägenheter jag bott i. Köket är litet, men det mest centrala i hela drömmen. Taket är lågt och jag får känslan av en gammal lägenhet. Väggarna är vita och ett avlångt bord står inskjutet mot fönstret. Det är rörigt, tidningar överallt och nästan ingen plats på sidorna om det. Det här köket liknar det jag har idag, i stora drag.

Min äldsta son sitter på en pinnstol, på höger sida och läser tidningen. Min andra son växlar mellan att vara i den ålder han är idag och när han var ett. När han är ett, blir han min äldsta son och har klarblå mysbyxor på sig, sånna med fickor på sidorna och knappar i metall. Tröjjan, är en klarblå tenniströjja med vita ränder på kragen. Min äldsta son hade precis de kläderna när han var i den åldern. Jag får en känsla av pojken som drunknade. Han ärvde de kläderna och han var så fin i dem. Han var alltid så mycket mindre än min son, så mycket vekare, kortare, livligare.

Jag har fönstret öppet, bara lite. När jag nu tittar dit, står min yngsta son utanför fönstret. Han är nu bara ett år. Han håller i sig med ena handen i fönsterkarmen och den andra knackar han med på fönstret. Han står där utifrån och tittar in. Jag får panik, klättrar upp på bordet, får ut handen genom fönsterspringan och lirkar in honom utan att han ska bli rädd. Jag blev rädd, kände paniken i vad som skulle ha kunnat hända.
Min äldsta son tittar på mig, men han säger inget. Jag tittar ut och ser att jag har en fransk balkong där. Inte en sån liten, utan en större, rundare. Jag ser inte om det finns en botten på balkongen, jag vågar inte titta.
När jag klättrar ner från bordet och vänder mig om, är min son sju år igen och han är min son som han ser ut idag.

Jag lämnar köket...

När jag kommer in i köket igen, säger min äldsta son med panik i rösten: "han är där ute igen"!
Jag tittar mot fönstret och ser att han står där som en ettåring igen, i de blå kläderna. Han hålle sig i fönsterkarmen med ena handen, precis som förra gången, men nu vinkar han med den andra och ler mot mig. Han ler så hjärtligt och är helt ovetande om den fara som väntar. Han är en blandning av min son och pojken som drunknade. Jag känner på mig att nåt ska hända, jag känner det i hela kroppen, varenda cell fryser till is och jag skyndar mig den här gången, jag försöker ta det lugnt så att han inte blir rädd eller tror att jag ska leka tittut med honom och släpper taget. Han släpper, precis när jag når fram till honom, men jag hinner inte fram...han faller!
Jag ser honom falla och allt är så verkligt, min panik, min rädsla, min fasa och min förståelse i att han kommer att dö....snart, allt känner jag. Jag följer med blicken varje sekund av honom. Han är rädd och han gråter, han sträcker sina små armar emot mig. Jag ser hur han slår i huvudet i ett räcke, jag ser att det gör ont. Han tittar på mig och jag ser hur rädd han är, hur ont det gör. Jag kan inte se mer. Jag backar in sekunden innan han slår i marken. Nu är det tyst....

Jag kvider, kurar ihop mig på golvet. Känner sorgen rasa över mig som en hejdlös orkan. Jag tittar upp på min äldsta son genom tårfyllda ögon. Jag får nästan inte fram orden..."han är borta, han är död"!! Jag skriker rakt ut, det gör så ont! Det gör såååå ont, jag är förkrossad!
Jag får en fruktansvärd ångest över att jag inte var med honom hundradelarna innan han slog i backen. Han såg på mig, jag såg hans smärta och rädsla...och jag vände mig bort ifrån honom, jag lämnade honom själv i den rädslan den sista hundradelen av sitt liv!

Min son lägger ena armen om mig, jag vet inte om han förstår, men han ser...jag känner den tröst han ger mig!

Nu när jag fått vetskapen om vad som är och har börjat ta tag i dessa spöken...då kommer drömmarna!
Det märks att jag har förträngt, gömt undan och bara flytit på, men det kommer ikapp på ett eller annat sätt.
Jag studerade drömmar för många år sedan. Jag fann det ganska faschinerande att se hur man bearbetar saker i sina drömmar, hur vissa saker kan visa sig i känslor för helt andra saker, men ändå vara läkande för det man bäst behöver.
Under den här tiden samarbetade jag med ett behandlingshem, där de fick skriva ner sina drömmar. De lärde sig att ta vara på känslan i dem och se de små detaljerna. Vi analyserade drömmarna och med tiden blev det ganska tydligt hur de förändrades. De vågade öppna sig mer, blev mer lyhörda för sig själv och visade en snabbare förbättring. Summa sumarum...det vi drömmer är viktigt för oss själva och vår själsliga läkning!

Mitt nästa inlägg kommer att handla om min dröm, jag måste bara samla modet att skriva ner den...