diagnosPTSD

Han som talar allt tillrätta, han satt där som vanligt i sin mörkgröna fåtölj och var som vanligt tyst. Denna hemska tystnad som får en att bara vilja lämna skalet kvar och gå därifrån. Tystnaden är i det här rummet skitjobbig rent ut sagt! Den får en att måsta tänka...

Som per automatik fastnar tankarna på händelser, inte över vilket bröd jag köpte igår eller att jag skulle ha färgat alla grå som tittar fram, utan sånt som härleds till alla gömda och glömda rum inom mig själv.

Så jag börjar:

Igår fick jag se ett foto, taget från en plats jag älskar och har barndommsminnen ifrån. Fotot var fantastiskt vackert, ett av de vackraste jag sett! Ett till foto från samma plats, den här gången taget från en bro, en höjd och där nedanför flöt vattnet fram. Det vatten jag badat i sedan jag var lill-liten.
Plötsligt fick jag enflashback, en hundradels sekund och tankarna likväl som känslorna bara välde över mig...bara för en hundradels sekund...och jag hann med att tänka så mycket, att känna så mycket!

"Lekande och skrattande står jag på bron och slänger därifrån min yngsta son i vattnet, det är som en rolig lek och vi skrattar så gott.
Plötsligt inser jag att det var högt uppifrån jag slängde i honom, vattnet var djupt och han kan inte simma. Leken blir allvar men jag såg inte faran i den förrens det var för sent, jag skulle aldrig hinna ner och rädda honom... "

-Det finns ingen sanning i det här, ingen logik. Jag skulle ju aldrig göra en sån sak, varför kommer då dessa tankar, dessa flashbacks?
-De kommer ifrån traumat, drunkningsolyckan. Du återupplever den händelsen om och om igen i din vardag, på olika sätt. Det skapar en ångest hos dig, sen får du värk.
-Men jag är rädd för att prata om det, jag vet inte vad som kan hända, jag kanske gråter, det kanske gör ont!
-Vi tar det i din takt, steg för steg...

Så vandrar den vidare den här vintern, full av snö och takras. MEN...OS, vilket fantastiskt Sverige vi har =)
Är det inte lite så trots kylan, att den liksom hör till? Pratade med en väninna igår och där hon befann sig var det 34 grader kallt! Man anpassar sig. När jag bodde uppåt i landet var vinter verkligen vinter. Snön kunde komma i början av Oktober och trettio-strecket på termometern var en ganska naturlig grad vissa dagar. Där brydde man sig inte så mycket. Det var riktiga kläder som gällde. Inget salt efter vägarna och näst intill grusfritt, så sparkföret var fantastiskt. Det brukar jag tänka tillbaka på med värme när det blir bitande kallt. Jag älskar att åka spark, men vart kan man göra det här? Man får snabba sig innan grusbilen vaknat =)

Att hitta det underbara i var sak är viktigt och även om det är kallt, så har jag en massa mys-minnen att ta fram och le åt när det gäller vintern. Så...underbara vinter, tack för allt du ger mig :)

Vad har ni för mysiga minnen av en kall vinter?

Igår var jag till min psykolog, han som talar allt till rätta. Vrider och vänder på allt jag flyr ifrån, men på ett sätt som får mig att reflektera. Jag förstår ju att jag är riktigt svår att ha och göra med när det gäller att berätta saker, så han är duktig som lyckas med det. Jag sitter där känslokall, med min fina mur och säger att allt är ok.
Efter ett tag så har han i alla fall lyckats få mig att känna, fått mig att närma mig en bit till. Då gråter jag. Tårarna strömmar ner för mina kinder och jag kämpar för att bita ihop och hålla mig sansad. Precis när jag känner att jag inte klarar mer, då slutar han och drar iväg mina tankar på något annat, lättare.

Ångest situation...
Jag står i köket och håller på med middagen, en sen middag eftersom den äldsta sonen är iväg på äventyr och kommer lite senare. Ambulansen tjuter utanför, jag springer till fönstret men ser inte åt vilket håll den åker. Paniken börjar stegra sig. Jag slänger mig på telefonen och ringer sonen.
-Jaa.
-Hej, jag ville bara höra om allt är bra och om du har kul?
-ja, jag har jättekul, jag kommer hem snart. Är maten klar?
-Den är klar om en kvart, vi syns snart då.
-japp, tja´ra.
-kram och hej.

Det är likadant varje gång!!

När man ska koppla av är det väl meningen att man ska kunna komma till ro, ha det lugnt och skönt...bara njuta?
Ett bad, det låter väl avkopplande?

Igår skulle jag ta ett bad. Jag gillar inte att bada, men är man spänd och frössen, så är det ett bra alternativ.
Fyllde upp med varmvatten, hällde i badsalt, badskum och tände ljus. Sen klev jag i!
Det var underbart skönt, men mitt hjärta började klappa, fort. Så blir det varje gång jag ska ta ett bad. Jag klev upp efter bara några minuter...det gick inte att slappna av den här gången heller!

Det här är något jag måste komma över. Allt som har med vatten att göra ger mig panik, en ångest, så här har jag något att jobba med!

Att ha PTSD är ingen enkel match. När min läkare i början ställde den diagnosen, förstod jag inte varför. Min uppfattning var att bara de som upplevt riktigt svåra saker, som barn i krig, soldater och alla de som verkligen hade varit med om något svårt, kunde få PTSD.
Det tog 2 år för mig, att verkligen förlika mig med att JAG har det, förstå att jag har det.
När jag nu här i min blogg läser om vad jag varit med om, ser jag, att jag haft en massa trauman som kan frambringa just PTSD, svåra situationer. Eftersom jag förträngt det mesta, inte velat prata om det som hänt, har åren flytit på men mina spöken har kommit ikapp. Jag är tacksam för det, jag är tacksam för den förståelse och insikt jag fått de senaste dagarn. Nu kan jag börja jobba med det!

Min terapeut har varit guld värd, ser jag nu. Det är många gånger jag funderat över vad jag gjort där. Jag har funderat över vad läkarna har missat och hittat egna "sjukdommar" som ett farligt spindelbett när jag var i Sydafrika, muskelsjukdom, virus, långdragen bältros, hjärt eller ryggfel...gud vad med prover de tagit på mig!

Mitt trauma var för åtta år sedan och under en lång tid, men PTSD behöver inte, det måste inte komma direkt. Det kan visa sig flera år efteråt.

Jag gick till en sjukgymnast under ett och ett halvt års tid, där jag kämpade med att lära mig gå, sitta och stå rätt.
Jag har min andra sjukgymnast, som "knådar" mina onda muskler och tränar när jag kan. Han går jag hos fortfarande. Dessa har hjälp mig otroligt mycket som en del av min rehabilitering.
Spikmatta, det började jag med för bara några veckor sedan och den är toppen, den rekommenderar jag varmt!

Man måste testa sig fram, se vad som är rätt för just dig, då i samband med terapi såklart!

Jag har en till del, som kom i min väg för ca ett år sedan. Den delen heter Olof Röhlander. Han är mental coach och mental styrketränare. Jag fick en skiva av hans mamma som jag lyssnar på med jämna mellanrum. Där har jag fått mina AHA upplevelser och den gör min vardag så mycket enklare! Hans skiva "PEPTALK" är fantastisk!
Ni hittar den på hans hemsida www.upphopp.se

jag bor i en lägenhet, jag och mina barn. Lägenheten ligger väldigt högt upp och jag känner igen mig, det är en blandning av alla de lägenheter jag bott i. Köket är litet, men det mest centrala i hela drömmen. Taket är lågt och jag får känslan av en gammal lägenhet. Väggarna är vita och ett avlångt bord står inskjutet mot fönstret. Det är rörigt, tidningar överallt och nästan ingen plats på sidorna om det. Det här köket liknar det jag har idag, i stora drag.

Min äldsta son sitter på en pinnstol, på höger sida och läser tidningen. Min andra son växlar mellan att vara i den ålder han är idag och när han var ett. När han är ett, blir han min äldsta son och har klarblå mysbyxor på sig, sånna med fickor på sidorna och knappar i metall. Tröjjan, är en klarblå tenniströjja med vita ränder på kragen. Min äldsta son hade precis de kläderna när han var i den åldern. Jag får en känsla av pojken som drunknade. Han ärvde de kläderna och han var så fin i dem. Han var alltid så mycket mindre än min son, så mycket vekare, kortare, livligare.

Jag har fönstret öppet, bara lite. När jag nu tittar dit, står min yngsta son utanför fönstret. Han är nu bara ett år. Han håller i sig med ena handen i fönsterkarmen och den andra knackar han med på fönstret. Han står där utifrån och tittar in. Jag får panik, klättrar upp på bordet, får ut handen genom fönsterspringan och lirkar in honom utan att han ska bli rädd. Jag blev rädd, kände paniken i vad som skulle ha kunnat hända.
Min äldsta son tittar på mig, men han säger inget. Jag tittar ut och ser att jag har en fransk balkong där. Inte en sån liten, utan en större, rundare. Jag ser inte om det finns en botten på balkongen, jag vågar inte titta.
När jag klättrar ner från bordet och vänder mig om, är min son sju år igen och han är min son som han ser ut idag.

Jag lämnar köket...

När jag kommer in i köket igen, säger min äldsta son med panik i rösten: "han är där ute igen"!
Jag tittar mot fönstret och ser att han står där som en ettåring igen, i de blå kläderna. Han hålle sig i fönsterkarmen med ena handen, precis som förra gången, men nu vinkar han med den andra och ler mot mig. Han ler så hjärtligt och är helt ovetande om den fara som väntar. Han är en blandning av min son och pojken som drunknade. Jag känner på mig att nåt ska hända, jag känner det i hela kroppen, varenda cell fryser till is och jag skyndar mig den här gången, jag försöker ta det lugnt så att han inte blir rädd eller tror att jag ska leka tittut med honom och släpper taget. Han släpper, precis när jag når fram till honom, men jag hinner inte fram...han faller!
Jag ser honom falla och allt är så verkligt, min panik, min rädsla, min fasa och min förståelse i att han kommer att dö....snart, allt känner jag. Jag följer med blicken varje sekund av honom. Han är rädd och han gråter, han sträcker sina små armar emot mig. Jag ser hur han slår i huvudet i ett räcke, jag ser att det gör ont. Han tittar på mig och jag ser hur rädd han är, hur ont det gör. Jag kan inte se mer. Jag backar in sekunden innan han slår i marken. Nu är det tyst....

Jag kvider, kurar ihop mig på golvet. Känner sorgen rasa över mig som en hejdlös orkan. Jag tittar upp på min äldsta son genom tårfyllda ögon. Jag får nästan inte fram orden..."han är borta, han är död"!! Jag skriker rakt ut, det gör så ont! Det gör såååå ont, jag är förkrossad!
Jag får en fruktansvärd ångest över att jag inte var med honom hundradelarna innan han slog i backen. Han såg på mig, jag såg hans smärta och rädsla...och jag vände mig bort ifrån honom, jag lämnade honom själv i den rädslan den sista hundradelen av sitt liv!

Min son lägger ena armen om mig, jag vet inte om han förstår, men han ser...jag känner den tröst han ger mig!

Nu när jag fått vetskapen om vad som är och har börjat ta tag i dessa spöken...då kommer drömmarna!
Det märks att jag har förträngt, gömt undan och bara flytit på, men det kommer ikapp på ett eller annat sätt.
Jag studerade drömmar för många år sedan. Jag fann det ganska faschinerande att se hur man bearbetar saker i sina drömmar, hur vissa saker kan visa sig i känslor för helt andra saker, men ändå vara läkande för det man bäst behöver.
Under den här tiden samarbetade jag med ett behandlingshem, där de fick skriva ner sina drömmar. De lärde sig att ta vara på känslan i dem och se de små detaljerna. Vi analyserade drömmarna och med tiden blev det ganska tydligt hur de förändrades. De vågade öppna sig mer, blev mer lyhörda för sig själv och visade en snabbare förbättring. Summa sumarum...det vi drömmer är viktigt för oss själva och vår själsliga läkning!

Mitt nästa inlägg kommer att handla om min dröm, jag måste bara samla modet att skriva ner den...

För 8 år sedan var mitt liv i total kaos. Jag vet inte om jag söker mig till problem, eller om problemen söker mig? Men kaos inom alla områden var ett fakta den här tiden, tiden där kärnan av min PTSD började.

Jag bodde med min sambo, min son sedan tidigare och ett barn på väg. Min livssituation var svår och omfattades av både fysisk och psykisk misshandel. Min dåvarande sambo var en psykopat som gjorde mitt liv till ett helvete och även min sons. Vi levde i rädsla varje dag.

När jag var i sjätte månaden, tog jag med min son för en dag på stranden, han var då nyligen fylda fem. Vi skulle bada och ha roligt. Min bästa vän och hans son följde med. Våra söner var som syskon, de var bästa vänner och vi umgicks nästan varje dag innan jag träffade min sambo. Efter det fick vi träffas i smyg.

Den här dagen drunknade min väns son...han försvann mitt framför ögonen på oss, vad hade vi kunnat gjort annorlunda? Jag ringde 112, startade en kedja av människor som letade i vattnet, pratade med polis, räddningspersonal, tog hand om min vän och min son som båda var i chock. Sen vart allt stilla. Pojken hittades men det gick inte att rädda hans liv. Stranden blev tom och allt belv tyst. Jag bad min mamma ta hand om min son tills dagen efter, han frågade när vi skulle åka till sjukhuset för att hälsa på, han förstod inte då, han var ju så liten.
Hemma satte jag mig i soffan och tårarna började välla fram, jag behövde få gråta, allt hade gått så fort.
Min sambo sitter i soffans andra del och läser tidningen, han ber mig vara tyst och sluta gråta. Sen reser han sig och går därifrån. Sen grät jag inte mer...
Jag tänker på den här pojken varje dag. Det hade lika gärna kunnat vara min son men nu var det den andre och jag hade ett barn till på väg. Jag hade två och min vän hade ingen!

En månad senare skulle vi bege oss till stranden, till den platsen. Vi hade varit på begravning och min son hade fått hjälp att komma över händelsen av en barnpsykolog. Hon ville att vi skulle åka ut till den platsen för att få ett avslut för honom. När vi står i hallen och tar på oss skorna knackar det på dörren. Min väninna och granne slänger sig gråtandes i min famn när jag öppnar dörren. Hon har två flickor som var hos mig ofta under en tid då hon själv inte klarade av dem riktigt, jag hjälpte dem genom att finnas där för dem. Nu hade jag mamman gråtandes i min famn, hon berättade att hennes äldsta dotter drunknat i badkaret för bara någon timme sedan! Jag tittade på min son, han hade precis begravt sin bästa vän och även det här var en av hans vänner. För att orka med, för att kunna finnas för min son i detta och för att finnas för mamman till flickan måste jag vara stark och lägga alla mina egna känslor åt sidan. En vecka senare begravdes den lill-flickan, en gravsten ifrån den lilla pojken.

Jag var höggravid, hade min son och mitt fasansfulla liv med min sambo, vilket gjorde att jag inte tillät mig själv att sörja, att bearbeta

Två veckor senare föds min andra son och jag måste göra ett val. Antingen bryta ihop, eller vara mamma och focusera på att hålla mig över ytan. Jag måste vara stark för mina barn, måste finnas för de döda barnens föräldrar och försöka ta mig ur mitt samboliv, antingen det, eller bryta ihop.

En vecka senare kommer min vän upp på neonatal där vi låg, min vän, pappan till pojken som drunknade. Han klarar inte av att träffa mitt nyfödda barn, men han vill träffa mig. Han berättar då, att samma dag som min son föddes hade en gemensam vän till oss hängt sig...allt snurrade, allt detta kunde bara inte hända. Jag hoppades att det var en otäck mardröm som jag snart skulle vakna upp ifrån!

Nu stängde jag av allt vad jag kände inom mig själv. Allt jag hade gick nu till mina barn. Det tog 10 månader för mig att ta mig ur mitt förhållande och fem år av plågsamma rättegångar i kamp av att rädda min yngsta son från denna hemska människa som var hans far. Han kom hem allt för många gånger totalt blåslagen!

När alla rättegångar var över, kom min värk. Kroppen sa ifrån.
Nu, nu är det min tur att sörja och att våga känna. Öppna allt, titta på det och bearbeta.
Jag är rädd, men jag vet att jag klarar det...tack vare mina barn!

Efter ett och ett halvt år hos min nuvarande terapeut, har vi nu hittat "källan" till mitt mående, mina handlingar och min fruktansvärda värk som spridit sig som en löpeld genom hela kroppen.
Det känns i allt skit faktiskt skönt att ha något att ta på, något att förstå och något att arbeta med.

Jag växte upp i en destruktiv familj. En familj som innefattade mig, min ett år yngre syster och mina föräldrar.
Pappa var alkoholist och tog även andra droger. Som barn förstod jag aldrig varför allt var som det var och jag kämpade för att ta hand om både honom, min mor och syster, för att på något sätt lindra det som var. Jag såg en lidelse i deras ögon och gjorde allt i min makt som liten flicka, att lindra smärtan och söka en förståelse.

Den här delen har format mig till vem jag är idag och hur jag aggerar med andra människor och mot mig själv. Jag försöker lindra min smärta, min ångest, genom att lindra allt jag kan för alla runtomkring mig. Min terapeut kallar det för "självutplåning"!

Det här är grunden till mitt liv...grunden till att jag sätter mig själv i focus som ansvarig för allt som händer.

I nästa inlägg, kommer jag att delge er orsakerna till min PTSD. Den diagnos jag fick för två år sedan när värken satte igång. Värken som började i ena armen och inom loppet av några veckor hade spridit sig över hela kroppen. Värken som gjorde att jag blev sjukskriven, värken som gjorde att jag inte kunde hålla om mina barn för att trösta och bara finnas där under flera månader. Jag hade värk från att jag klev upp på morgonen tills att jag äntligen somnade in på småtimmarna av ren utmattning. Det var som om jag skulle sprängas innifrån, som om hela kroppen hade gått ur led och inte hittade tillbaka. Värken var fruktansvärd och inga mediciner hjälpte. Jag tänkte många gånger att det måsta få ett slut, jag led och jag kunde inte ta mig ur det, jag ville dö hellre än att lida så. I mina barn fanns styrkan och kraften, inte ens värken skulle kunna ta mig ifrån dem, jag måsta härda ut för dem!