diagnosPTSD

...den mökgröna fåtöljen, jag kan för mitt liv inte begripa varför man har fåtöljer i skinn??!! Visst, det är snyggt, men det är kallt och hårt. Jag vill ha en mjuk, fluffig fåtölj och helst en kudde också...bara för trygghetens skull
* skrattar * men man kan i alla fall tippa dem bakåt genom att trycka på en knapp under högra armstödet, (vilket jag fick reda på förra gången jag var där)! Jag har under snart två års tid funderat över HUR det kan komma sig att HAN kan sitta lutad i sin och inte jag. Ne, jag har inte frågat...jag har bara funderat. Tänkte väl att det kanske hörde till :)

Nåväl, då kom vi fram till värdet. Värdet av att låta saker och ting ta över ens liv, hur stor plats ska de få ta och hur mycket påverkar det min vardag?
Mitt X har saker som är mina, sånt han vägrar lämna tillbaka. Sakerna har ett värde för mig, eftersom de är arvgods (mycket av det). Efter min farmor har jag smyckena, efter farfar har jag en stor, gammal dagbok. En massa böcker och annat...det kan man låta vara. Han använder dessa saker emot mig, på olika sätt. Han kan ta fram en liten sak och visa mig att han har den, en av de saker jag vet att han har men som han förnekar. Bara han vet att jag vet att han har dem....utan bevis. Hur mycket tar detta upp av min vardag? Ganska mycket eftersom det känns som en våldtäkt var gång han tar fram något för att bara göra mig medveten om att jag egentligen inte kan göra något, han har makten.
Har dessa saker sånt värde för mig, att det ska få ta över min vardag och få mig att må dåligt?
Jag tänkte efter längen när det gällde den här saken...längen satt jag tyst och bara funderade.
Jag kom fram till att, Nej, det har det inte! Jag tog mig därifrån, jag kom därifrån levande...DET är värdet som har betydelse. Inte mina saker.