Vart åker ambulansen?!
Efter ett tag så har han i alla fall lyckats få mig att känna, fått mig att närma mig en bit till. Då gråter jag. Tårarna strömmar ner för mina kinder och jag kämpar för att bita ihop och hålla mig sansad. Precis när jag känner att jag inte klarar mer, då slutar han och drar iväg mina tankar på något annat, lättare.
Ångest situation...
Jag står i köket och håller på med middagen, en sen middag eftersom den äldsta sonen är iväg på äventyr och kommer lite senare. Ambulansen tjuter utanför, jag springer till fönstret men ser inte åt vilket håll den åker. Paniken börjar stegra sig. Jag slänger mig på telefonen och ringer sonen.
-Jaa.
-Hej, jag ville bara höra om allt är bra och om du har kul?
-ja, jag har jättekul, jag kommer hem snart. Är maten klar?
-Den är klar om en kvart, vi syns snart då.
-japp, tja´ra.
-kram och hej.
Det är likadant varje gång!!
Hejhej , Fin blogg.
Allt bra ?
Kram
Hejsan Nathalie!
Tack för att du tittade in på min sida=)
Allt är bra här. Jag tittade in till dig, din sida var jätte söt =)
Kram, kram och välkommen tillbaka!
Känner igen situationen med ambulansen! Får hjärtsnörp när jag hör att det har hänt något på någon plats där mina (nu vuxna) barn befinner sig... Hjälper inte att jag vet att jag får besked om det inträffar något.
Har ringt otaliga lite märkliga samtal till mina hårt prövade barn för att få reda på att allt är ok.
Hoppas du får en fin vecka!
Kramen!!!
Ja herre gud hur man fungerar!
Det spelar nog ingen roll hur gamla eller små de är.
Hoppas du får en trevlig vecka du med=)
Själv ska jag till tandläkaren...jag är inte ens rädd den här gången skrattar
Kram, kram!
För många år sedan så var jag med om en traumatisk händelse, där ambulans och dessa sirenerna var en stor del av vad jag var tvungen att hantera efteråt. I många år satt det i just bävan att det var mig någon närstående som hade drabbats???!! Känner så väl igen vad du beskriver, ringer upp någon närstående och låter så solskenstrevligt bara för att kolla att allt är bra.... Men efter några år så har jag lärt mig att hantera känslan och samtalen till dom närmaste är inte av "har det hänt något" karaktär längre. Hoppas och tror att även din kropp och "signalsystem" kommer att hitta vägar att låta det gamla vara just något gamalt och våga lite till att det inte är du som drabbas igen. Och inte vänta på nästa slag.... Lycka till med din läkning. Glad vår!!
