diagnosPTSD

Han som talar allt tillrätta, han satt där som vanligt i sin mörkgröna fåtölj och var som vanligt tyst. Denna hemska tystnad som får en att bara vilja lämna skalet kvar och gå därifrån. Tystnaden är i det här rummet skitjobbig rent ut sagt! Den får en att måsta tänka...

Som per automatik fastnar tankarna på händelser, inte över vilket bröd jag köpte igår eller att jag skulle ha färgat alla grå som tittar fram, utan sånt som härleds till alla gömda och glömda rum inom mig själv.

Så jag börjar:

Igår fick jag se ett foto, taget från en plats jag älskar och har barndommsminnen ifrån. Fotot var fantastiskt vackert, ett av de vackraste jag sett! Ett till foto från samma plats, den här gången taget från en bro, en höjd och där nedanför flöt vattnet fram. Det vatten jag badat i sedan jag var lill-liten.
Plötsligt fick jag enflashback, en hundradels sekund och tankarna likväl som känslorna bara välde över mig...bara för en hundradels sekund...och jag hann med att tänka så mycket, att känna så mycket!

"Lekande och skrattande står jag på bron och slänger därifrån min yngsta son i vattnet, det är som en rolig lek och vi skrattar så gott.
Plötsligt inser jag att det var högt uppifrån jag slängde i honom, vattnet var djupt och han kan inte simma. Leken blir allvar men jag såg inte faran i den förrens det var för sent, jag skulle aldrig hinna ner och rädda honom... "

-Det finns ingen sanning i det här, ingen logik. Jag skulle ju aldrig göra en sån sak, varför kommer då dessa tankar, dessa flashbacks?
-De kommer ifrån traumat, drunkningsolyckan. Du återupplever den händelsen om och om igen i din vardag, på olika sätt. Det skapar en ångest hos dig, sen får du värk.
-Men jag är rädd för att prata om det, jag vet inte vad som kan hända, jag kanske gråter, det kanske gör ont!
-Vi tar det i din takt, steg för steg...