diagnosPTSD

...sitter här vid bordet, tittar ut över ett disigt och grått hudiksvall. Hamnen utanför kommer frammåt, inte alldeles för långt bort, vara fylld av vackra båtar i olika storlekar. Träden kommer snart att knoppas och löven spricka ut i full blom. Fiken och restaurangerna kommer att flytta ut på trottoaren och möjligheten att gå utanför dörren utan jacka och halsduk är snart här! Ljuvligt!

Men idag har det snöat...och dagen är verkligen grå och tråkig!

Nedanför mig, på golvet här i vardagsrummet, sitter min son och hans kompis. De leker med något som heter Bakugan. Runda figurer som kan vecklas ut till stridsmonster av alla dess slag.
I rummet längst bort, är min tonåring. Han är rejält förkyld och jag klarade med mycket övertalning få honom att stanna hemma från plugget. Visst blir han putt på mig när jag lyckas få som jag vill i den frågan, men i morgon bär det av till hälsocentralen för hans del!

I den gröna skinnfåtöljen gick tiden alldeles för fort idag. Vi pratade om HAN, herr ...urk! Vi pratade om hur jag ska förhålla mig till allt han tutar i sonen, medlar och ljuger utan att ens förstå med ett aningens uns att pojken mår dåligt av det. Om vi hittade ett förhållningssätt? Nej...
Jag har otroligt svårt för föräldrar som låter barnen komma i kläm och framför allt medvetet. Föräldrar som inte ser sina barn och som....ååhhhh...näe, vi ska inte gå in på det. Om vi bara visste vad vi kan lära av våra barn genom att lyssna på dem och se dem!

Ha en fantastisk torsdagskväll!

Vad kan jag göra något åt och vad kan jag inte göra något åt?

Idag, skönt tillbaka lutad i den mörkgröna skinnfåtöljen, fick jag fundera på mina krav. Jag har enorma krav på mig själv, men att se vad jag kan påverka och inte är inte lätt alla gånger.

Dagens krav:
Min mormor är sjuk, inte gammal egentligen, men tillräkligt allvarligt för att inte veta hur längen det kommer att gå innan hon kanske lämnar oss. Min lillasyster har fått borelia och bor utomlands, hennes lilla ettåriga dotter är även hon sjuk i feber och förkylning. Min mamma jobbar heltid och kommer inte hem förrens sena kvällar. Hon slits mellan mormors tillstånd och min systers tillstånd, ja även mitt såklart. Dessa fyra underbara personer är min familj, vilket för mig blir känslosamt när jag vill att de ska må bra.

Vad kan jag påverka?

Jag kan inte påverka min mormors tillstånd. Den känns jobbig, men jag kan inte påverka den.
Min systers tillstånd är inte heller något jag kan påverka, inte mer än att finnas där och låta henne veta att jag tänker på henne och min underbara systerdotter.
Vad kan jag påverka gällande min mamma? Jag kan inte ta över hennes jobb hur mycket jag än skulle vilja. Jag kan inte ta över hennes mamma roll, även om jag för en stund skulle vilja, inte heller kan jag ta över hennes dotter roll.

Vad kan jag då göra?

Det jag KAN påverka och göra utifrån mig, är att ge min lillasyster möjligheten att komma hem i någon vecka...OM hon själv vill. Genom det, ge henne möjligheten att träffa mormor, få lite avlastning med dottern från människor som hon vet älskar henne, ge mamma möjligheten i att slippa slitas mellan alla delar. Därav även underlätta för mig själv. Den delen kan jag påverka. VILL hon komma hem ett tag, kan jag ge henne en biljett hem...DEN delen är påverkbar! Det andra kan jag inte göra något åt...

...självutplåning! Gud så jag har funderat över just det ordet. I mitt fall innebär det att jag har en bestraffning gentemot mig själv, jag är inte värd att få ha det bra och då blir det genom mitt agerande en slags självutplåning!
Jag tar inga tabletter mot min värk och ångest, jag har längen skyllt det på att jag är rädd att bli beroende...som min far. Det är lätt att skylla på något som man kan förstå, något man kan se framför sig. Min läkare har kämpat för att hitta tabletter som passar mina krav. Inte beroendeframkallande och inget som går upp i hjärnan och gör mig påverkad av något slag. Nu har hon hittat en...men jag tar den inte i alla fall! Här blev det ganska tydligt att jag inte kunde skylla på min far längre, jag blev ställd i ett hörn och visste inte vad jag skulle ta till för ursäkt för att slippa ta dem. Det kändes ganska frustrerande att behöva ställa frågan till sig själv..."Jaha, varför inte nu då?" Rent, enkelt, kort och gott, så var jag inte värd dem, värd att må bättre. Jag ska plågas. Varför kan jag inte förstå, men något är det ju? Ganska dumt eller hur?

Jag vet ju de som skär sig, svälter sig. Där kan jag förstå att något inte står rätt till, att de gör det för att bestraffa sig på något sätt, att de mår dåligt. Men kan jag förlika mig med att det här kan vara liknande? Ja, jo, visst är det så, men vart kommer det ifrån?

Ibland kan jag tycka att terapi kan försämra, men i mitt fall, så måste jag medge att det är till det bättre. Jag behöver komma förbi och hitta ett leende åt mina små troll som sitter så arga inombords.

 

Idag skiner solen och allt känns fantastiskt underbart av allt ljus...

...den mökgröna fåtöljen, jag kan för mitt liv inte begripa varför man har fåtöljer i skinn??!! Visst, det är snyggt, men det är kallt och hårt. Jag vill ha en mjuk, fluffig fåtölj och helst en kudde också...bara för trygghetens skull
* skrattar * men man kan i alla fall tippa dem bakåt genom att trycka på en knapp under högra armstödet, (vilket jag fick reda på förra gången jag var där)! Jag har under snart två års tid funderat över HUR det kan komma sig att HAN kan sitta lutad i sin och inte jag. Ne, jag har inte frågat...jag har bara funderat. Tänkte väl att det kanske hörde till :)

Nåväl, då kom vi fram till värdet. Värdet av att låta saker och ting ta över ens liv, hur stor plats ska de få ta och hur mycket påverkar det min vardag?
Mitt X har saker som är mina, sånt han vägrar lämna tillbaka. Sakerna har ett värde för mig, eftersom de är arvgods (mycket av det). Efter min farmor har jag smyckena, efter farfar har jag en stor, gammal dagbok. En massa böcker och annat...det kan man låta vara. Han använder dessa saker emot mig, på olika sätt. Han kan ta fram en liten sak och visa mig att han har den, en av de saker jag vet att han har men som han förnekar. Bara han vet att jag vet att han har dem....utan bevis. Hur mycket tar detta upp av min vardag? Ganska mycket eftersom det känns som en våldtäkt var gång han tar fram något för att bara göra mig medveten om att jag egentligen inte kan göra något, han har makten.
Har dessa saker sånt värde för mig, att det ska få ta över min vardag och få mig att må dåligt?
Jag tänkte efter längen när det gällde den här saken...längen satt jag tyst och bara funderade.
Jag kom fram till att, Nej, det har det inte! Jag tog mig därifrån, jag kom därifrån levande...DET är värdet som har betydelse. Inte mina saker.