diagnosPTSD

På jobbet, innan jag blev sjukskriven...
Jag jobbade som säljare på ett företag, där vi vände oss till företagare. Nu är det hög tid att snart gå tillbaka och idag i den gröna stolen var samtalet just det. HUR kommer det att gå? Kommer jag att kunna sälja lika mycket som jag gjorde tidigare? Har de/jag samma förväntningar på mig som då? När jag sålde bra, blev det en slags berusning. Jag ville ha den berusningen helst varje dag, därför ansträngde jag mig mer och mer för varje dag...lite till kan jag, bara lite till och lite till ändå. Den berusningen var total för mig!
Han i den gröna skinnfåtöljen frågade mig också om det fanns någon jag saknade där och hur de ser på mig. Han vred och vände på allt och jag satt och funderade...jag saknar bara EN person från mitt jobb, EN person som jag ärligt kan säga i alla fall. Resten...visst, till en liten del, jag saknar det vi hade tillsammans DÅ. Jag vet inte om min chef läser inne på den här sidan, det känns lite konstigt att skriva om mitt jobb här, lite som att gå bakom ryggen på någon, men ingen vet vem jag är och jag har lovat mig själv att vara fullt ärlig i vad JAG känner, mot mig själv...utan att försköna!
Intriger finns det säkerligen på alla jobb, men en del intriger här, känndes så mycket inom mig själv och det är något JAG inte mår bra av...det är EN del, inte många!
Jag har hört att det är likadant fortfarande med den delen och det gör mig lite ledsen.
Jag har en fantastiskt bra chef på mitt jobb, jag tror inte det finns många chefer som är så engagerade, HAN saknar jag och det grundar jag på EN sak:
Min terapeut frågade mig om hur jag tror att DE ser mig på jobbet och jag svarade: "jag tror inte att de ser mig som person, bara det jag gör"...sen tänkte jag på det ett tag och kom fram till att min chef faktiskt är den som sett MIG som person OCH det jag tillfört till företaget. DET är MIN känsla när jag tänker tillbaka på hur det var tidigare. Jag vantrivdes inte, tvärtom...men ibland blev intrigerna för mycket! Inte ens det var jag ärlig i då, inte till fullo i alla fall. Jag hade svårt att få någon annan att stå i dålig dager...vi var ju trots allt kollegor!

En sak till som jag tänkt på idag, som inte alls har med jobbet att göra...
"Den hör inte av sig till mig, så varför ska jag höra av mig till den?"
Har man någon i sitt liv och vill ha den kvar, varför ska man då sjunka lika lågt i den del man inte själv gillar?
Man får ibland acceptera situationer som de är, utan att ta åt sig personligen och "ge igen"
Det andra alternativet är att man tar sig en titt på hur man själv vill ha det. Prata med den personen, säg hur du känner, istället för att gå och tjura och göra samma sak tillbaka. Det straffar bara dig själv i längden!

Annars då...
Jo, det är påsk och haren har varit här med ägg till barnen. Ett av dem blev så väl gömt att risken är stor att hela huset kommer att vändas upp och ner på, men det är det värt efter några års tjatande om att jag inte kan gömma ägg tillräkligt bra ;) Vi får se hur det går!

TREVLIG PÅSK TILL ER ALLA!