diagnosPTSD

jag bor i en lägenhet, jag och mina barn. Lägenheten ligger väldigt högt upp och jag känner igen mig, det är en blandning av alla de lägenheter jag bott i. Köket är litet, men det mest centrala i hela drömmen. Taket är lågt och jag får känslan av en gammal lägenhet. Väggarna är vita och ett avlångt bord står inskjutet mot fönstret. Det är rörigt, tidningar överallt och nästan ingen plats på sidorna om det. Det här köket liknar det jag har idag, i stora drag.

Min äldsta son sitter på en pinnstol, på höger sida och läser tidningen. Min andra son växlar mellan att vara i den ålder han är idag och när han var ett. När han är ett, blir han min äldsta son och har klarblå mysbyxor på sig, sånna med fickor på sidorna och knappar i metall. Tröjjan, är en klarblå tenniströjja med vita ränder på kragen. Min äldsta son hade precis de kläderna när han var i den åldern. Jag får en känsla av pojken som drunknade. Han ärvde de kläderna och han var så fin i dem. Han var alltid så mycket mindre än min son, så mycket vekare, kortare, livligare.

Jag har fönstret öppet, bara lite. När jag nu tittar dit, står min yngsta son utanför fönstret. Han är nu bara ett år. Han håller i sig med ena handen i fönsterkarmen och den andra knackar han med på fönstret. Han står där utifrån och tittar in. Jag får panik, klättrar upp på bordet, får ut handen genom fönsterspringan och lirkar in honom utan att han ska bli rädd. Jag blev rädd, kände paniken i vad som skulle ha kunnat hända.
Min äldsta son tittar på mig, men han säger inget. Jag tittar ut och ser att jag har en fransk balkong där. Inte en sån liten, utan en större, rundare. Jag ser inte om det finns en botten på balkongen, jag vågar inte titta.
När jag klättrar ner från bordet och vänder mig om, är min son sju år igen och han är min son som han ser ut idag.

Jag lämnar köket...

När jag kommer in i köket igen, säger min äldsta son med panik i rösten: "han är där ute igen"!
Jag tittar mot fönstret och ser att han står där som en ettåring igen, i de blå kläderna. Han hålle sig i fönsterkarmen med ena handen, precis som förra gången, men nu vinkar han med den andra och ler mot mig. Han ler så hjärtligt och är helt ovetande om den fara som väntar. Han är en blandning av min son och pojken som drunknade. Jag känner på mig att nåt ska hända, jag känner det i hela kroppen, varenda cell fryser till is och jag skyndar mig den här gången, jag försöker ta det lugnt så att han inte blir rädd eller tror att jag ska leka tittut med honom och släpper taget. Han släpper, precis när jag når fram till honom, men jag hinner inte fram...han faller!
Jag ser honom falla och allt är så verkligt, min panik, min rädsla, min fasa och min förståelse i att han kommer att dö....snart, allt känner jag. Jag följer med blicken varje sekund av honom. Han är rädd och han gråter, han sträcker sina små armar emot mig. Jag ser hur han slår i huvudet i ett räcke, jag ser att det gör ont. Han tittar på mig och jag ser hur rädd han är, hur ont det gör. Jag kan inte se mer. Jag backar in sekunden innan han slår i marken. Nu är det tyst....

Jag kvider, kurar ihop mig på golvet. Känner sorgen rasa över mig som en hejdlös orkan. Jag tittar upp på min äldsta son genom tårfyllda ögon. Jag får nästan inte fram orden..."han är borta, han är död"!! Jag skriker rakt ut, det gör så ont! Det gör såååå ont, jag är förkrossad!
Jag får en fruktansvärd ångest över att jag inte var med honom hundradelarna innan han slog i backen. Han såg på mig, jag såg hans smärta och rädsla...och jag vände mig bort ifrån honom, jag lämnade honom själv i den rädslan den sista hundradelen av sitt liv!

Min son lägger ena armen om mig, jag vet inte om han förstår, men han ser...jag känner den tröst han ger mig!