diagnosPTSD

...självutplåning! Gud så jag har funderat över just det ordet. I mitt fall innebär det att jag har en bestraffning gentemot mig själv, jag är inte värd att få ha det bra och då blir det genom mitt agerande en slags självutplåning!
Jag tar inga tabletter mot min värk och ångest, jag har längen skyllt det på att jag är rädd att bli beroende...som min far. Det är lätt att skylla på något som man kan förstå, något man kan se framför sig. Min läkare har kämpat för att hitta tabletter som passar mina krav. Inte beroendeframkallande och inget som går upp i hjärnan och gör mig påverkad av något slag. Nu har hon hittat en...men jag tar den inte i alla fall! Här blev det ganska tydligt att jag inte kunde skylla på min far längre, jag blev ställd i ett hörn och visste inte vad jag skulle ta till för ursäkt för att slippa ta dem. Det kändes ganska frustrerande att behöva ställa frågan till sig själv..."Jaha, varför inte nu då?" Rent, enkelt, kort och gott, så var jag inte värd dem, värd att må bättre. Jag ska plågas. Varför kan jag inte förstå, men något är det ju? Ganska dumt eller hur?

Jag vet ju de som skär sig, svälter sig. Där kan jag förstå att något inte står rätt till, att de gör det för att bestraffa sig på något sätt, att de mår dåligt. Men kan jag förlika mig med att det här kan vara liknande? Ja, jo, visst är det så, men vart kommer det ifrån?

Ibland kan jag tycka att terapi kan försämra, men i mitt fall, så måste jag medge att det är till det bättre. Jag behöver komma förbi och hitta ett leende åt mina små troll som sitter så arga inombords.

Idag skiner solen och allt känns fantastiskt underbart av allt ljus...