Trauma
För 8 år sedan var mitt liv i total kaos. Jag vet inte om jag söker mig till problem, eller om problemen söker mig? Men kaos inom alla områden var ett fakta den här tiden, tiden där kärnan av min PTSD började.
Jag bodde med min sambo, min son sedan tidigare och ett barn på väg. Min livssituation var svår och omfattades av både fysisk och psykisk misshandel. Min dåvarande sambo var en psykopat som gjorde mitt liv till ett helvete och även min sons. Vi levde i rädsla varje dag.
När jag var i sjätte månaden, tog jag med min son för en dag på stranden, han var då nyligen fylda fem. Vi skulle bada och ha roligt. Min bästa vän och hans son följde med. Våra söner var som syskon, de var bästa vänner och vi umgicks nästan varje dag innan jag träffade min sambo. Efter det fick vi träffas i smyg.
Den här dagen drunknade min väns son...han försvann mitt framför ögonen på oss, vad hade vi kunnat gjort annorlunda? Jag ringde 112, startade en kedja av människor som letade i vattnet, pratade med polis, räddningspersonal, tog hand om min vän och min son som båda var i chock. Sen vart allt stilla. Pojken hittades men det gick inte att rädda hans liv. Stranden blev tom och allt belv tyst. Jag bad min mamma ta hand om min son tills dagen efter, han frågade när vi skulle åka till sjukhuset för att hälsa på, han förstod inte då, han var ju så liten.
Hemma satte jag mig i soffan och tårarna började välla fram, jag behövde få gråta, allt hade gått så fort.
Min sambo sitter i soffans andra del och läser tidningen, han ber mig vara tyst och sluta gråta. Sen reser han sig och går därifrån. Sen grät jag inte mer...
Jag tänker på den här pojken varje dag. Det hade lika gärna kunnat vara min son men nu var det den andre och jag hade ett barn till på väg. Jag hade två och min vän hade ingen!
En månad senare skulle vi bege oss till stranden, till den platsen. Vi hade varit på begravning och min son hade fått hjälp att komma över händelsen av en barnpsykolog. Hon ville att vi skulle åka ut till den platsen för att få ett avslut för honom. När vi står i hallen och tar på oss skorna knackar det på dörren. Min väninna och granne slänger sig gråtandes i min famn när jag öppnar dörren. Hon har två flickor som var hos mig ofta under en tid då hon själv inte klarade av dem riktigt, jag hjälpte dem genom att finnas där för dem. Nu hade jag mamman gråtandes i min famn, hon berättade att hennes äldsta dotter drunknat i badkaret för bara någon timme sedan! Jag tittade på min son, han hade precis begravt sin bästa vän och även det här var en av hans vänner. För att orka med, för att kunna finnas för min son i detta och för att finnas för mamman till flickan måste jag vara stark och lägga alla mina egna känslor åt sidan. En vecka senare begravdes den lill-flickan, en gravsten ifrån den lilla pojken.
Jag var höggravid, hade min son och mitt fasansfulla liv med min sambo, vilket gjorde att jag inte tillät mig själv att sörja, att bearbeta
Två veckor senare föds min andra son och jag måste göra ett val. Antingen bryta ihop, eller vara mamma och focusera på att hålla mig över ytan. Jag måste vara stark för mina barn, måste finnas för de döda barnens föräldrar och försöka ta mig ur mitt samboliv, antingen det, eller bryta ihop.
En vecka senare kommer min vän upp på neonatal där vi låg, min vän, pappan till pojken som drunknade. Han klarar inte av att träffa mitt nyfödda barn, men han vill träffa mig. Han berättar då, att samma dag som min son föddes hade en gemensam vän till oss hängt sig...allt snurrade, allt detta kunde bara inte hända. Jag hoppades att det var en otäck mardröm som jag snart skulle vakna upp ifrån!
Nu stängde jag av allt vad jag kände inom mig själv. Allt jag hade gick nu till mina barn. Det tog 10 månader för mig att ta mig ur mitt förhållande och fem år av plågsamma rättegångar i kamp av att rädda min yngsta son från denna hemska människa som var hans far. Han kom hem allt för många gånger totalt blåslagen!
När alla rättegångar var över, kom min värk. Kroppen sa ifrån.
Nu, nu är det min tur att sörja och att våga känna. Öppna allt, titta på det och bearbeta.
Jag är rädd, men jag vet att jag klarar det...tack vare mina barn!
Jag bodde med min sambo, min son sedan tidigare och ett barn på väg. Min livssituation var svår och omfattades av både fysisk och psykisk misshandel. Min dåvarande sambo var en psykopat som gjorde mitt liv till ett helvete och även min sons. Vi levde i rädsla varje dag.
När jag var i sjätte månaden, tog jag med min son för en dag på stranden, han var då nyligen fylda fem. Vi skulle bada och ha roligt. Min bästa vän och hans son följde med. Våra söner var som syskon, de var bästa vänner och vi umgicks nästan varje dag innan jag träffade min sambo. Efter det fick vi träffas i smyg.
Den här dagen drunknade min väns son...han försvann mitt framför ögonen på oss, vad hade vi kunnat gjort annorlunda? Jag ringde 112, startade en kedja av människor som letade i vattnet, pratade med polis, räddningspersonal, tog hand om min vän och min son som båda var i chock. Sen vart allt stilla. Pojken hittades men det gick inte att rädda hans liv. Stranden blev tom och allt belv tyst. Jag bad min mamma ta hand om min son tills dagen efter, han frågade när vi skulle åka till sjukhuset för att hälsa på, han förstod inte då, han var ju så liten.
Hemma satte jag mig i soffan och tårarna började välla fram, jag behövde få gråta, allt hade gått så fort.
Min sambo sitter i soffans andra del och läser tidningen, han ber mig vara tyst och sluta gråta. Sen reser han sig och går därifrån. Sen grät jag inte mer...
Jag tänker på den här pojken varje dag. Det hade lika gärna kunnat vara min son men nu var det den andre och jag hade ett barn till på väg. Jag hade två och min vän hade ingen!
En månad senare skulle vi bege oss till stranden, till den platsen. Vi hade varit på begravning och min son hade fått hjälp att komma över händelsen av en barnpsykolog. Hon ville att vi skulle åka ut till den platsen för att få ett avslut för honom. När vi står i hallen och tar på oss skorna knackar det på dörren. Min väninna och granne slänger sig gråtandes i min famn när jag öppnar dörren. Hon har två flickor som var hos mig ofta under en tid då hon själv inte klarade av dem riktigt, jag hjälpte dem genom att finnas där för dem. Nu hade jag mamman gråtandes i min famn, hon berättade att hennes äldsta dotter drunknat i badkaret för bara någon timme sedan! Jag tittade på min son, han hade precis begravt sin bästa vän och även det här var en av hans vänner. För att orka med, för att kunna finnas för min son i detta och för att finnas för mamman till flickan måste jag vara stark och lägga alla mina egna känslor åt sidan. En vecka senare begravdes den lill-flickan, en gravsten ifrån den lilla pojken.
Jag var höggravid, hade min son och mitt fasansfulla liv med min sambo, vilket gjorde att jag inte tillät mig själv att sörja, att bearbeta
Två veckor senare föds min andra son och jag måste göra ett val. Antingen bryta ihop, eller vara mamma och focusera på att hålla mig över ytan. Jag måste vara stark för mina barn, måste finnas för de döda barnens föräldrar och försöka ta mig ur mitt samboliv, antingen det, eller bryta ihop.
En vecka senare kommer min vän upp på neonatal där vi låg, min vän, pappan till pojken som drunknade. Han klarar inte av att träffa mitt nyfödda barn, men han vill träffa mig. Han berättar då, att samma dag som min son föddes hade en gemensam vän till oss hängt sig...allt snurrade, allt detta kunde bara inte hända. Jag hoppades att det var en otäck mardröm som jag snart skulle vakna upp ifrån!
Nu stängde jag av allt vad jag kände inom mig själv. Allt jag hade gick nu till mina barn. Det tog 10 månader för mig att ta mig ur mitt förhållande och fem år av plågsamma rättegångar i kamp av att rädda min yngsta son från denna hemska människa som var hans far. Han kom hem allt för många gånger totalt blåslagen!
När alla rättegångar var över, kom min värk. Kroppen sa ifrån.
Nu, nu är det min tur att sörja och att våga känna. Öppna allt, titta på det och bearbeta.
Jag är rädd, men jag vet att jag klarar det...tack vare mina barn!
Kommentarer
Trackback
