Början
Efter ett och ett halvt år hos min nuvarande terapeut, har vi nu hittat "källan" till mitt mående, mina handlingar och min fruktansvärda värk som spridit sig som en löpeld genom hela kroppen.
Det känns i allt skit faktiskt skönt att ha något att ta på, något att förstå och något att arbeta med.
Jag växte upp i en destruktiv familj. En familj som innefattade mig, min ett år yngre syster och mina föräldrar.
Pappa var alkoholist och tog även andra droger. Som barn förstod jag aldrig varför allt var som det var och jag kämpade för att ta hand om både honom, min mor och syster, för att på något sätt lindra det som var. Jag såg en lidelse i deras ögon och gjorde allt i min makt som liten flicka, att lindra smärtan och söka en förståelse.
Den här delen har format mig till vem jag är idag och hur jag aggerar med andra människor och mot mig själv. Jag försöker lindra min smärta, min ångest, genom att lindra allt jag kan för alla runtomkring mig. Min terapeut kallar det för "självutplåning"!
Det här är grunden till mitt liv...grunden till att jag sätter mig själv i focus som ansvarig för allt som händer.
I nästa inlägg, kommer jag att delge er orsakerna till min PTSD. Den diagnos jag fick för två år sedan när värken satte igång. Värken som började i ena armen och inom loppet av några veckor hade spridit sig över hela kroppen. Värken som gjorde att jag blev sjukskriven, värken som gjorde att jag inte kunde hålla om mina barn för att trösta och bara finnas där under flera månader. Jag hade värk från att jag klev upp på morgonen tills att jag äntligen somnade in på småtimmarna av ren utmattning. Det var som om jag skulle sprängas innifrån, som om hela kroppen hade gått ur led och inte hittade tillbaka. Värken var fruktansvärd och inga mediciner hjälpte. Jag tänkte många gånger att det måsta få ett slut, jag led och jag kunde inte ta mig ur det, jag ville dö hellre än att lida så. I mina barn fanns styrkan och kraften, inte ens värken skulle kunna ta mig ifrån dem, jag måsta härda ut för dem!
Det känns i allt skit faktiskt skönt att ha något att ta på, något att förstå och något att arbeta med.
Jag växte upp i en destruktiv familj. En familj som innefattade mig, min ett år yngre syster och mina föräldrar.
Pappa var alkoholist och tog även andra droger. Som barn förstod jag aldrig varför allt var som det var och jag kämpade för att ta hand om både honom, min mor och syster, för att på något sätt lindra det som var. Jag såg en lidelse i deras ögon och gjorde allt i min makt som liten flicka, att lindra smärtan och söka en förståelse.
Den här delen har format mig till vem jag är idag och hur jag aggerar med andra människor och mot mig själv. Jag försöker lindra min smärta, min ångest, genom att lindra allt jag kan för alla runtomkring mig. Min terapeut kallar det för "självutplåning"!
Det här är grunden till mitt liv...grunden till att jag sätter mig själv i focus som ansvarig för allt som händer.
I nästa inlägg, kommer jag att delge er orsakerna till min PTSD. Den diagnos jag fick för två år sedan när värken satte igång. Värken som började i ena armen och inom loppet av några veckor hade spridit sig över hela kroppen. Värken som gjorde att jag blev sjukskriven, värken som gjorde att jag inte kunde hålla om mina barn för att trösta och bara finnas där under flera månader. Jag hade värk från att jag klev upp på morgonen tills att jag äntligen somnade in på småtimmarna av ren utmattning. Det var som om jag skulle sprängas innifrån, som om hela kroppen hade gått ur led och inte hittade tillbaka. Värken var fruktansvärd och inga mediciner hjälpte. Jag tänkte många gånger att det måsta få ett slut, jag led och jag kunde inte ta mig ur det, jag ville dö hellre än att lida så. I mina barn fanns styrkan och kraften, inte ens värken skulle kunna ta mig ifrån dem, jag måsta härda ut för dem!
Kommentarer
Trackback
