Nya tag, nya tider, underbart!

Jag brukar lyssna på låtar, utefter humör. Ibland har texten en förmedling som stämmer så bra att jag inte behöver ord.
Andra gånger kan det vara just musiken som är det övergripande och man bara rycks med.
Den låt som får igång mig i tolvtusen danssteg och får mig att må bra i alla lägen, är Proud Mary. Den går alltid hem, vilket humör jag än är på, så får den mig glad.

I dag biter sig kylan fast i stackars tår. Golvet känns som en isrink och lika halt som isfläcken jag överumplades av inne i stan idag. Bilen var som ett paket av snö, direktsänd från sibirien, men den startar och går än så längen. Hoppas den behagar hålla sig i skinnet ett tag till.

En epok förbi och en annan tar vid...

Nu ska jag hitta min tid igen, till att skriva vidare... Här är ett smakprov för er som ännu inte läst!

"Vi stod ett tag utanför hans lägenhet och bara fanns för en stund och minndes.
Jag såg på min lillasyster att det smärtade att vara där på de grunder vi var där för. Det smärtade även för mig, men ska jag vara ärlig var jag mer arg än något annat vid det tillfället.
Jag var arg för det jag såg i hennes ögon i just detta ögonblick. Han hade sårat henne och hon kände en skuld och ångest av en förlust, likväl som en sorg.
Inom mig skällde jag på honom när jag stod där, jag ville på något sätt försvara henne från allt ont, ta bort all smärta och göra allt bra igen. Men jag visste att det var hennes smärta och den fanns där och den var en sanning för henne, men jag visste oxå att det var han, vår egen far som på något sätt orsakat den.
Känslorna var starka och vi visste inte vad vi skulle mötas av när vi strax skulle öppna dörren och ta klivet in i verkligheten.
Min syster hade tårar i ögonen, men hon höll tillbaka, hon vågade inte släppa ut allt hon kände, det såg jag på henne och jag kännde det så starkt.
Jag gav henne nyckeln till dörren och hon satte den i låset och vred om. Dörren gled upp och en unken lukt mötte oss i hallen. Dammet efter golvet låg som en matta och under det smuts. Det såg inte ut att ha blivit städat på årtal. I hallen stod en hög med skor, både på golvet och på den fulla hatthyllan. Skor som var oanvända och skor som var så slitna att den som burit dem på sina fötter, måste ha gått hundra mil i dem. Sulan var nästan borta och man kunde inte tyda vilken färg de hade längre, men de var väl användna och hade nog varit ett av de bekvämare skorna han haft.
Lilla syster gick in i vardagsrummet och jag stannade kvar ute i hallen. Jag öppnade dörren till toaletten och fick med detsamma en stor klump i halsen. Stanken där i från fick mig att kvälja och synen av vad som fanns där fick mig att vingla till och den skapade tusen tankar inom mig på bara några sekunder. Det var blod överallt, i toaletten, på golvet och på väggarna intill toaletten. Jag tog ett djupt andetag och stängde dörren om mig, snabbt tog jag toalettborsten och skrubbade rent toaletten och spolade. Sen tog jag duschslangen och duschade av väggarna så allt rann ner på golvet och där jag stod. Jag blev ståendes i ett blodbad. Allt rann vid mina fötter och jag visste inte vad jag skulle göra vid det tillfället, mer än att jag bara ville ha bort det som fanns därinne. Jag ville inte se det, ville inte veta varför det fanns där och vad som hade hänt. När allt var borta, torkade jag av mig med en handduk som låg på badkarskanten intill. Jag öppnade dörren och gick ut till vardagsrummet.

Han visste! Sa min lilla syster som stod där i vardagsrummet, han visste!"


Nu är det latte som gäller, en stor och efterlängtad =)
Kram och kärlek till er alla <3


Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0