diagnosPTSD

När jag lämnade lille-man på skolan idag, tittade jag i hans väska som varit kvar på skolan. Där i ligger det en jätte plansch på hans far. Han hade varit ner till skolan i går när lillen var hemma och lagt dit den. Han ville att lillen skulle ta hem den och sätta upp den på väggen i sitt rum! Paniken stegrade sig inom mig och jag visste inte riktigt hur jag skulle tackla den delen. Den man jag äntligen lyckats få ut ur mitt liv, försöker ta sig in igen. Han som under så många år gjort sån enorm skada. Ska jag låta honom hänga upp den, ska jag inte? VILL han ens hänga upp den? Jag vill vara fri från honom i mitt eget hem, den frid jag skapat här. Han som misshandlat oss, sparkat på oss när vi legat, spottat på vårat innersta och gjort strimlor av vår integritet, ska han få hänga i vårt hem som en stor påminnelse som suger ur den trygghet vi skapat? Det här är ett dilemma!

Som en bild ser jag i mitt inre hur jag sätter mig i ett hörn, ner hukad och med armarna för ansiktet. Vaggandes, gråtandes....lämna mig, gå härifrån, jag vill inte ha dig här! Jag är instängd och jag tar mig inte därifrån. Han tar över mitt liv igen och ser till att jag sitter där jag sitter och inte kan komma därifrån. Det är den plats han tillåter mig!

Det här är en känsla jag inte vet hur jag ska komma ifrån, hur jag ska bemästra.

Han i den gröna fåtöljen sitter tyst och lyssnar. Jag ser att han tänker, längre än vad jag gör. Han ser det på ett annat sätt och jag kan inte förstå hur han menar. Jag är så inne i min rädsla, min panik, att jag stänger av.

"Jag vill ge dig en uppgift till nästa gång", säger han.

"Jag vill att du tittar på vad du egentligen känner. Våga se den här delen och försök att hitta den egentliga orsaken."

Jag ska verkligen försöka....

Hur som haver, så skulle jag aldrig sätta upp en plansch i mitt hem på Usama Bin laden!