Trauma
För 8 år sedan var mitt liv i total kaos. Jag vet inte om jag söker mig till problem, eller om problemen söker mig? Men kaos inom alla områden var ett fakta den här tiden, tiden där kärnan av min PTSD började.
Jag bodde med min sambo, min son sedan tidigare och ett barn på väg. Min livssituation var svår och omfattades av både fysisk och psykisk misshandel. Min dåvarande sambo var en psykopat som gjorde mitt liv till ett helvete och även min sons. Vi levde i rädsla varje dag.
När jag var i sjätte månaden, tog jag med min son för en dag på stranden, han var då nyligen fylda fem. Vi skulle bada och ha roligt. Min bästa vän och hans son följde med. Våra söner var som syskon, de var bästa vänner och vi umgicks nästan varje dag innan jag träffade min sambo. Efter det fick vi träffas i smyg.
Den här dagen drunknade min väns son...han försvann mitt framför ögonen på oss, vad hade vi kunnat gjort annorlunda? Jag ringde 112, startade en kedja av människor som letade i vattnet, pratade med polis, räddningspersonal, tog hand om min vän och min son som båda var i chock. Sen vart allt stilla. Pojken hittades men det gick inte att rädda hans liv. Stranden blev tom och allt belv tyst. Jag bad min mamma ta hand om min son tills dagen efter, han frågade när vi skulle åka till sjukhuset för att hälsa på, han förstod inte då, han var ju så liten.
Hemma satte jag mig i soffan och tårarna började välla fram, jag behövde få gråta, allt hade gått så fort.
Min sambo sitter i soffans andra del och läser tidningen, han ber mig vara tyst och sluta gråta. Sen reser han sig och går därifrån. Sen grät jag inte mer...
Jag tänker på den här pojken varje dag. Det hade lika gärna kunnat vara min son men nu var det den andre och jag hade ett barn till på väg. Jag hade två och min vän hade ingen!
En månad senare skulle vi bege oss till stranden, till den platsen. Vi hade varit på begravning och min son hade fått hjälp att komma över händelsen av en barnpsykolog. Hon ville att vi skulle åka ut till den platsen för att få ett avslut för honom. När vi står i hallen och tar på oss skorna knackar det på dörren. Min väninna och granne slänger sig gråtandes i min famn när jag öppnar dörren. Hon har två flickor som var hos mig ofta under en tid då hon själv inte klarade av dem riktigt, jag hjälpte dem genom att finnas där för dem. Nu hade jag mamman gråtandes i min famn, hon berättade att hennes äldsta dotter drunknat i badkaret för bara någon timme sedan! Jag tittade på min son, han hade precis begravt sin bästa vän och även det här var en av hans vänner. För att orka med, för att kunna finnas för min son i detta och för att finnas för mamman till flickan måste jag vara stark och lägga alla mina egna känslor åt sidan. En vecka senare begravdes den lill-flickan, en gravsten ifrån den lilla pojken.
Jag var höggravid, hade min son och mitt fasansfulla liv med min sambo, vilket gjorde att jag inte tillät mig själv att sörja, att bearbeta
Två veckor senare föds min andra son och jag måste göra ett val. Antingen bryta ihop, eller vara mamma och focusera på att hålla mig över ytan. Jag måste vara stark för mina barn, måste finnas för de döda barnens föräldrar och försöka ta mig ur mitt samboliv, antingen det, eller bryta ihop.
En vecka senare kommer min vän upp på neonatal där vi låg, min vän, pappan till pojken som drunknade. Han klarar inte av att träffa mitt nyfödda barn, men han vill träffa mig. Han berättar då, att samma dag som min son föddes hade en gemensam vän till oss hängt sig...allt snurrade, allt detta kunde bara inte hända. Jag hoppades att det var en otäck mardröm som jag snart skulle vakna upp ifrån!
Nu stängde jag av allt vad jag kände inom mig själv. Allt jag hade gick nu till mina barn. Det tog 10 månader för mig att ta mig ur mitt förhållande och fem år av plågsamma rättegångar i kamp av att rädda min yngsta son från denna hemska människa som var hans far. Han kom hem allt för många gånger totalt blåslagen!
När alla rättegångar var över, kom min värk. Kroppen sa ifrån.
Nu, nu är det min tur att sörja och att våga känna. Öppna allt, titta på det och bearbeta.
Jag är rädd, men jag vet att jag klarar det...tack vare mina barn!
Jag bodde med min sambo, min son sedan tidigare och ett barn på väg. Min livssituation var svår och omfattades av både fysisk och psykisk misshandel. Min dåvarande sambo var en psykopat som gjorde mitt liv till ett helvete och även min sons. Vi levde i rädsla varje dag.
När jag var i sjätte månaden, tog jag med min son för en dag på stranden, han var då nyligen fylda fem. Vi skulle bada och ha roligt. Min bästa vän och hans son följde med. Våra söner var som syskon, de var bästa vänner och vi umgicks nästan varje dag innan jag träffade min sambo. Efter det fick vi träffas i smyg.
Den här dagen drunknade min väns son...han försvann mitt framför ögonen på oss, vad hade vi kunnat gjort annorlunda? Jag ringde 112, startade en kedja av människor som letade i vattnet, pratade med polis, räddningspersonal, tog hand om min vän och min son som båda var i chock. Sen vart allt stilla. Pojken hittades men det gick inte att rädda hans liv. Stranden blev tom och allt belv tyst. Jag bad min mamma ta hand om min son tills dagen efter, han frågade när vi skulle åka till sjukhuset för att hälsa på, han förstod inte då, han var ju så liten.
Hemma satte jag mig i soffan och tårarna började välla fram, jag behövde få gråta, allt hade gått så fort.
Min sambo sitter i soffans andra del och läser tidningen, han ber mig vara tyst och sluta gråta. Sen reser han sig och går därifrån. Sen grät jag inte mer...
Jag tänker på den här pojken varje dag. Det hade lika gärna kunnat vara min son men nu var det den andre och jag hade ett barn till på väg. Jag hade två och min vän hade ingen!
En månad senare skulle vi bege oss till stranden, till den platsen. Vi hade varit på begravning och min son hade fått hjälp att komma över händelsen av en barnpsykolog. Hon ville att vi skulle åka ut till den platsen för att få ett avslut för honom. När vi står i hallen och tar på oss skorna knackar det på dörren. Min väninna och granne slänger sig gråtandes i min famn när jag öppnar dörren. Hon har två flickor som var hos mig ofta under en tid då hon själv inte klarade av dem riktigt, jag hjälpte dem genom att finnas där för dem. Nu hade jag mamman gråtandes i min famn, hon berättade att hennes äldsta dotter drunknat i badkaret för bara någon timme sedan! Jag tittade på min son, han hade precis begravt sin bästa vän och även det här var en av hans vänner. För att orka med, för att kunna finnas för min son i detta och för att finnas för mamman till flickan måste jag vara stark och lägga alla mina egna känslor åt sidan. En vecka senare begravdes den lill-flickan, en gravsten ifrån den lilla pojken.
Jag var höggravid, hade min son och mitt fasansfulla liv med min sambo, vilket gjorde att jag inte tillät mig själv att sörja, att bearbeta
Två veckor senare föds min andra son och jag måste göra ett val. Antingen bryta ihop, eller vara mamma och focusera på att hålla mig över ytan. Jag måste vara stark för mina barn, måste finnas för de döda barnens föräldrar och försöka ta mig ur mitt samboliv, antingen det, eller bryta ihop.
En vecka senare kommer min vän upp på neonatal där vi låg, min vän, pappan till pojken som drunknade. Han klarar inte av att träffa mitt nyfödda barn, men han vill träffa mig. Han berättar då, att samma dag som min son föddes hade en gemensam vän till oss hängt sig...allt snurrade, allt detta kunde bara inte hända. Jag hoppades att det var en otäck mardröm som jag snart skulle vakna upp ifrån!
Nu stängde jag av allt vad jag kände inom mig själv. Allt jag hade gick nu till mina barn. Det tog 10 månader för mig att ta mig ur mitt förhållande och fem år av plågsamma rättegångar i kamp av att rädda min yngsta son från denna hemska människa som var hans far. Han kom hem allt för många gånger totalt blåslagen!
När alla rättegångar var över, kom min värk. Kroppen sa ifrån.
Nu, nu är det min tur att sörja och att våga känna. Öppna allt, titta på det och bearbeta.
Jag är rädd, men jag vet att jag klarar det...tack vare mina barn!
Början
Efter ett och ett halvt år hos min nuvarande terapeut, har vi nu hittat "källan" till mitt mående, mina handlingar och min fruktansvärda värk som spridit sig som en löpeld genom hela kroppen.
Det känns i allt skit faktiskt skönt att ha något att ta på, något att förstå och något att arbeta med.
Jag växte upp i en destruktiv familj. En familj som innefattade mig, min ett år yngre syster och mina föräldrar.
Pappa var alkoholist och tog även andra droger. Som barn förstod jag aldrig varför allt var som det var och jag kämpade för att ta hand om både honom, min mor och syster, för att på något sätt lindra det som var. Jag såg en lidelse i deras ögon och gjorde allt i min makt som liten flicka, att lindra smärtan och söka en förståelse.
Den här delen har format mig till vem jag är idag och hur jag aggerar med andra människor och mot mig själv. Jag försöker lindra min smärta, min ångest, genom att lindra allt jag kan för alla runtomkring mig. Min terapeut kallar det för "självutplåning"!
Det här är grunden till mitt liv...grunden till att jag sätter mig själv i focus som ansvarig för allt som händer.
I nästa inlägg, kommer jag att delge er orsakerna till min PTSD. Den diagnos jag fick för två år sedan när värken satte igång. Värken som började i ena armen och inom loppet av några veckor hade spridit sig över hela kroppen. Värken som gjorde att jag blev sjukskriven, värken som gjorde att jag inte kunde hålla om mina barn för att trösta och bara finnas där under flera månader. Jag hade värk från att jag klev upp på morgonen tills att jag äntligen somnade in på småtimmarna av ren utmattning. Det var som om jag skulle sprängas innifrån, som om hela kroppen hade gått ur led och inte hittade tillbaka. Värken var fruktansvärd och inga mediciner hjälpte. Jag tänkte många gånger att det måsta få ett slut, jag led och jag kunde inte ta mig ur det, jag ville dö hellre än att lida så. I mina barn fanns styrkan och kraften, inte ens värken skulle kunna ta mig ifrån dem, jag måsta härda ut för dem!
Det känns i allt skit faktiskt skönt att ha något att ta på, något att förstå och något att arbeta med.
Jag växte upp i en destruktiv familj. En familj som innefattade mig, min ett år yngre syster och mina föräldrar.
Pappa var alkoholist och tog även andra droger. Som barn förstod jag aldrig varför allt var som det var och jag kämpade för att ta hand om både honom, min mor och syster, för att på något sätt lindra det som var. Jag såg en lidelse i deras ögon och gjorde allt i min makt som liten flicka, att lindra smärtan och söka en förståelse.
Den här delen har format mig till vem jag är idag och hur jag aggerar med andra människor och mot mig själv. Jag försöker lindra min smärta, min ångest, genom att lindra allt jag kan för alla runtomkring mig. Min terapeut kallar det för "självutplåning"!
Det här är grunden till mitt liv...grunden till att jag sätter mig själv i focus som ansvarig för allt som händer.
I nästa inlägg, kommer jag att delge er orsakerna till min PTSD. Den diagnos jag fick för två år sedan när värken satte igång. Värken som började i ena armen och inom loppet av några veckor hade spridit sig över hela kroppen. Värken som gjorde att jag blev sjukskriven, värken som gjorde att jag inte kunde hålla om mina barn för att trösta och bara finnas där under flera månader. Jag hade värk från att jag klev upp på morgonen tills att jag äntligen somnade in på småtimmarna av ren utmattning. Det var som om jag skulle sprängas innifrån, som om hela kroppen hade gått ur led och inte hittade tillbaka. Värken var fruktansvärd och inga mediciner hjälpte. Jag tänkte många gånger att det måsta få ett slut, jag led och jag kunde inte ta mig ur det, jag ville dö hellre än att lida så. I mina barn fanns styrkan och kraften, inte ens värken skulle kunna ta mig ifrån dem, jag måsta härda ut för dem!
